Polisanmälan, rätta vägen att gå?

Jag läste idag artiklar i Aftonbladet om lärare som utsatts för våld i skolan, och att detta inte polisanmälas. Jag blev sittande länge och fundera på hur man skall ställa sig till detta, det känns svårt att säga att det ena eller det andra är rätt. Tillslut fick jag ringa en kompis som också skall bli lärare, och hon hade funderat på precis samma saker som jag. Är det verkligen något enkelt svar på detta? Finns det någon facit på hur man skall göra?

I det ena fallet, där en femtonåring fick en massa pengar för att klippa av lärarens fläta, tycker jag inte det är så mycket att fundera på. Detta var helt klart något som var planerad över tid, femtonåringen reagerade inte bara spontant. Det värsta av allt var att en hel klass var medvetna om vad som komma skulle, men ingen gjorde något för att förhindra det.
Dock hoppas jag att detta blir tagit hand om på rätt sätt, så att femtonåringen förstår vad han har gjort, samt förhindra detta beteende igen. Syftet kan inte bara vara att straffa, enbart detta leder ofta till att sådana saker händer om igen.

I det andra fallet hade en nioåring skallat sin lärare. Skolan (utvecklingsledaren?) säger att sånt händer, barn blir arga. En representant till Lärarförbundet menar det borde anmälas, av respekt för läraren, och inte minst för att visa barnen att sådant beteende är oacceptabelt. Utbildningsministern tycker det är självklart att det skall polisanmälas.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag är färdig lärare om ett år, men utbildningen har hittills inte gett mig någon facit till en sådan situation, och jag tvivlar på att jag kommer få det, det är inte alltid svart eller vitt. Det är en massa gråzoner där emellan.

Kortversionen är att nioåringen vägrade ta av sig mössan. Läraren gjorde det åt pojken. Nioåringen skallar läraren så att näsbenet spricker.
Detta skall givetvis inte hända, det skall vara nolltolerans kring våld i skolan. Noll. Det är inte accepterad. Men är svaret att polisanmäla? Eller koppla in sociala myndigheter?

Artikeln ger inga svar på om eleven visat aggressionsproblem tidigare. Den säger heller inte något om exakt hur misshandeln gick till. Var det så att eleven medvetet skallade sin lärare, eller stod läraren över eleven precis efter att ha tagit av honom mössan, eleven blev jättearg och reste sig i full fart och på detta sätt skallade läraren?
Dessutom står det inget om denna elev har någon form för diagnos. Autism? AD/HD? Tourettes? Eleven kanske har detta, även om det inte är gett någon diagnos.

Hur ser elevens familjförhållanden ut? Hur ser skolsituationen ut?
Själv har jag varit med om elever, både pojkar och flickor, som har upplevt mycket traumatiska händelser i sin barndom, har haft diagnoser eller av andra orsaker använt våld som uttrycksmedel. Givetvis är detta ingen ursäkt för våld, men det kan förklara varför det blev som det blev, och ge olika resonemang till varför en polisanmälan inte kanske alltid är lösningen.

Vid något tillfälle var jag i kontakt med en elev som haft en negativ familjsituation, och varit med om mycket hemska saker vid väldigt ung ålder. Ibland hände saker i skolan som gjorde att detta kom ut i form av utbrott, och vid ett tillfälle blev jag både slagen och sparkad.
En erfaren förskolelärare hade förklarat för mig, att det bästa var att hålla fast denna elev i ett stadigt grepp, så denna elev inte kunde skada mig eller andra. Och säga att "Jag förstår att det är mycket ont som har hänt, och att det just nu är väldigt svårt. Men jag är vuxen, och jag kommer stå här hos dig tills det känns bättre. Jag kommer inte att släppa dig, eller gå ifrån dig."
Efteråt, blev det givetvis samtal med mig, eleven och förskoleläraren, och detta beteende blev följt upp. Det blev inte accepterat med våld i skolan, men det blev inte polisanmäld heller. Detta var inte i samma omfattning som den läraren som fick näsbenet knäckt, och jag säger inte att mitt exempel går att jämföra med det i artikeln. Men vissa barn, som det i mitt exempel, behöver kanske känna at vi vuxna inte stöter dem bort när de gör saker som de inte får, att vi kommer att finnas där. Givetvis inte acceptera ett sådant beteende, det är nolltolerans, men kanske utföra andra åtgärder än polisanmälan.

Samtidigt kan det vara att situationen inte var så, och att denna nioåring var fullt medveten om sina handlingar, och det borde polisanmälas.
Jag vet inte, jag var inte där.
Det jag vet, är att jag tycker det är bra att det uppmärksammas och att det förs en diskussion. För det är inte alltid svart eller vitt.

Jag borde skämmas!

I aftonbladet igår läste jag om en kvinnorättsaktivist i Iran, som påbörjat sitt tre år långa fängelsestraff för att hon deltog i en demostation för kvinnors rättigheter.

Tre år i fängelse för att hon deltog i en demonstration, hon sade vad hon tyckte, i hopp om en förändring. Något jag inte ens kan relatera till. Yttrandefrihet är något jag tar för givet, jag behöver inte fundera eller reflektera över den, den har alltid funnits där för mig.

Däremot kan jag inte påstå att säga att jag har utnyttjat denna rättighet. Jag har aldrig behövt kämpa för något, demonstrera eller protestera. För det har redan gjorts åt mig, de som levde innan mig kämpade för att jag skulle ha rösträtt, att jag skulle ha rätt till utbildning, och att jag skulle ha möjlighet till en karriär, på lik linje men män.
Då Tyskland ockuperade Norge kämpade de som var före mig, för att Norge skulle vara Norge, förbli en demokrati och att jag skulle kunna leva i frihet.

Det är kanske därför jag inte ser värdet i de rättigheter jag har idag, jag har aldrig behövt kämpa för något. När jag var yngre försökte jag en gång, det fanns nämligen ingen belysning eller trottoar längs med vägen till skolan, så vi fick gå på bilvägen, och var nära bli påkörda några gånger på vintern när folk kör på tok för snabbt, och inte ser lilla 10 åriga jag med reflexväst. Jag skrev brev till kommunen och även till statsministern, men fick till svar att det var inget de kunde göra. Jag har en känsla av att detta inte gör att jag gjort mig förtjänt till att ha yttrandefrihet.

Det var för en tid tillbaka ett antal afghaner som skulle bli utvisad från Norge, och hemskickade. De vägrade äta, och demonstrerade i Oslo, de ville inte skickas hem för de var rädda för tortyr. Jag blev jättearg och tyckte inte att de skulle skickas hem, men du såg inte mig någonstans i den demonstrationen. Inte heller skickade jag något brev eller krävde någon form för ändring i besluten om att skicka hem dem. Jag gnällde möjligen lite till mina kompisar om att jag skämdes för att leva i ett land där vi skiter i andra, så länge vi själva har det bra.

Men det finns kvinnor och män i andra länder som hamnar i FÄNGELSE för att säga vad de tycker, - och här sitter jag i Sverige. En demokrati. Med yttrandefrihet. Tryckfrihet. I princip det dessa kvinnor och män kämpar för, och gör precis ingenting. Jag borde skämmas.