Jag borde skämmas!

I aftonbladet igår läste jag om en kvinnorättsaktivist i Iran, som påbörjat sitt tre år långa fängelsestraff för att hon deltog i en demostation för kvinnors rättigheter.

Tre år i fängelse för att hon deltog i en demonstration, hon sade vad hon tyckte, i hopp om en förändring. Något jag inte ens kan relatera till. Yttrandefrihet är något jag tar för givet, jag behöver inte fundera eller reflektera över den, den har alltid funnits där för mig.

Däremot kan jag inte påstå att säga att jag har utnyttjat denna rättighet. Jag har aldrig behövt kämpa för något, demonstrera eller protestera. För det har redan gjorts åt mig, de som levde innan mig kämpade för att jag skulle ha rösträtt, att jag skulle ha rätt till utbildning, och att jag skulle ha möjlighet till en karriär, på lik linje men män.
Då Tyskland ockuperade Norge kämpade de som var före mig, för att Norge skulle vara Norge, förbli en demokrati och att jag skulle kunna leva i frihet.

Det är kanske därför jag inte ser värdet i de rättigheter jag har idag, jag har aldrig behövt kämpa för något. När jag var yngre försökte jag en gång, det fanns nämligen ingen belysning eller trottoar längs med vägen till skolan, så vi fick gå på bilvägen, och var nära bli påkörda några gånger på vintern när folk kör på tok för snabbt, och inte ser lilla 10 åriga jag med reflexväst. Jag skrev brev till kommunen och även till statsministern, men fick till svar att det var inget de kunde göra. Jag har en känsla av att detta inte gör att jag gjort mig förtjänt till att ha yttrandefrihet.

Det var för en tid tillbaka ett antal afghaner som skulle bli utvisad från Norge, och hemskickade. De vägrade äta, och demonstrerade i Oslo, de ville inte skickas hem för de var rädda för tortyr. Jag blev jättearg och tyckte inte att de skulle skickas hem, men du såg inte mig någonstans i den demonstrationen. Inte heller skickade jag något brev eller krävde någon form för ändring i besluten om att skicka hem dem. Jag gnällde möjligen lite till mina kompisar om att jag skämdes för att leva i ett land där vi skiter i andra, så länge vi själva har det bra.

Men det finns kvinnor och män i andra länder som hamnar i FÄNGELSE för att säga vad de tycker, - och här sitter jag i Sverige. En demokrati. Med yttrandefrihet. Tryckfrihet. I princip det dessa kvinnor och män kämpar för, och gör precis ingenting. Jag borde skämmas.