Alla som en, och en som alla!

I den norska tidningen VG (nätversionen) var det idag en artikel angående den norske regeringens "lösning" på en rapport Amnesty International har tagit fram kring hur kvinnor har det på flyktingförläggningarna i Norge. Amnesty påpekade att förhållandena på flyktingförläggningarna är värre än i fängelset, och kräver åtgärd. Under 2008 blev det rapporterat att två kvinnor blev våldtagna på norska flyktingförläggningar. UDI fick enorm kritik.

Regeringens storsatsning är nu att asylsökanden blir skickade på en särskild feministskola, för att förhindra att kvinnor blir utnyttjade och slagna. Kvinnorna skall lära sig bli mer självständiga och få kunskap om vilka rättigheter de har i Norge, samt hur den norska lagen fungerar. Männen skall få lära sig olika metoder för att få utlopp för sin frustration, bland annat ett kursupplägg som heter "Alternativ til vold".

Givetvis skall det arbetas för att ALLA människor skall känna sig trygga, och ingen skall behöva utsättas för trakassering, våld eller våldtäkter, verken kvinnor eller män. Jag tycker det är jättebra att kvinnors utsatta situation i detta fall uppmärksammas, och att man gör konkreta saker för att förhindra detta. BRA! (även fast jag måste säga att jag tycker att skicka dem på feministskola är vagt, och otroligt naivt, och hade mycket hällre satsat på Amnestys krav om närvarande personal dygnet runt.)

Det som gör mig regelrätt förbannad är själva vinklingen på artikeln, och den information man sitter igen med efter att ha läst den. Manliga asylsökande undertrycker, utnyttjar och slår kvinnor. Det sägs inte att alla gör det med direkta ord, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Det fanns några bloggare som hade kommenterat artikeln, som tyckte att feministskola var en jättebra ide, man kunde kanske lära kvinnorna anpassa sig lite mer till samhället, typ hur de skall sminka sig och så. Och ännu bättre, inte bära burka. Man måste anpassa sig till det samhället man kommer till. En annan uppfattning var också det var en bra ide för vissa länder har en negativ inställning till kvinnor, vi borde inte ge sådana män tillträde till Norge, och är de redan här, skicka hem dem dit de kom från. (Män med en nedlåtande attityd till kvinnor)

Det är precis detta som sådana artiklar leder till. En syn på att alla män från vissa kulturer förtrycker kvinnor, eller att "sådana män" är mer benägna att slå eller våldta kvinnor. Så det finns inte norska män slår kvinnor? Det finns inte norska män som har en negativ eller nedlåtande attityd till kvinnor? Ingen norsk man har väl någonsin blivit dömd för våldtäckt?
Ett exempel är Hagamannen, som i Sverige blev dömd för flera våldtäkter samt två mordförsök. Svensk. Vit i hyn. Familj, barn och sambo. Ett exempel av många profilerade nordiska män som undertrycker, slår och våldtar kvinnor. Någon som är i uppfattning av att nordiska, eller svenska om du vill, män har en nedlåtande attityd till kvinnor? (Och om ja - några förslag till vart vi skall skicka dem? Vi gillar nämligen att kvinnor har det bra, och har samma rättigheter som män här.)

Och låt oss inte börja tala om hur norska män beter sig mot andra kulturer/människor. Norska män som köper sex av barn utomlands. Eller de som "köper" eller "hämtar" sig en fru från ett annat land, tar dem med hem till Norge, för att de är mer "vänligt" inställda till att göra husarbete åt dem än de norska kvinnor är, som ständigt tjatar om jämställdhet. Eller de som hämtar dem så att de själva skall slippa jobba. Eller de som slår dem. (Vem bryr sig om en kvinna från Thailand?) Eller tvingar dem att prostituera sig?
Nu blir du arg och tänker att, men det er verkligen inte så att ALLA gör så, och så blir du kanske mer arg - för det finns också de som gifter sig av det av kärlek. Givetvis. De behandlar kvinnorna väl. Men det finns de som inte gör det. Liksom det finns asylsökande män som undertrycker, slår och våldtar kvinnor.

Sist jag kollade var ett "jävla svin" ett "jävla svin" oberoende av hudfärg, kultur, vilket land man kommer från, ålder eller vad som. Visst ska man givetvis försöka förbättra negativa attityder, förhindra att både kvinnor och män undertrycks och arbeta aktivt för att sträva efter att ALLA skall kunna må bra och känna sig TRYGGA. ALLA.
Men man kanske ska se en människa för en människa, ett svin för ett svin, och inte vara så snabb med att dra alla över en kam!

Någon som vill skaffa barn med mig?

Under en föreläsning kring stadsplanering för en tid sedan började vi diskutera barnafödandet, och att kvinnor föder sitt första barn när de är ca 28 år. Vilket medför en del konsekvenser, som till exempel ökad risk för missfall, det blir svårare att faktiskt bli gravid, fler blir ofrivilligt barnlösa, och man hinner inte skaffa det antal barn man ville. För inte att tala om vilken konsekvens det får för HELA Sverige, eftersom om inte det föds ca 2 barn per kvinna, kommer befolkningen att minska. En minskad befolkning leder till en åldrande befolkning, vilket vill påverka landets ekonomi, som igen vill påverka dig och mig. Det vill vi väl inte?

Idag satt jag och bläddrade lite i Linda Skugges gamla krönikor, och kom över denna. Hon skriver med häpnad över kvinnor som inte ens reflekterar över möjligheten att de inte skall kunna bli med barn, och kan inte begripa varför man väntar. Det är väl bara att föda lite barn?

Själv fyller jag 23 om några veckor, och kunde gärna tänka mig att föda lite barn. Jag är under utbildning, lever under jag-köpte-skolböcker-så-nu-äter-jag-bara-nudlar förhållanden och saknar den väldigt bidragande faktorn till barna-införskaffandet, en man. Men vem bryr sig om det, det går alltid att lösa, så länge jag pressar ut en unge innan 30, är jag i alla fall säker på att jag får en.

Jag gör så här: Jag söker runt lite, och fixar ett förhållande med en kille som har jobb. Jag menar, hur svårt kan det vara? När vi väl är tillsammans, då tar jag "Skall vi skaffa barn?" samtalet med honom, och det finns ingen chans att han vill vänta lite eller säger nej, när jag förklarar hur viktigt det faktiskt är att jag blir gravid innan 25, och speciellt innan 30 då hela Sveriges framtid vilar på att jag föder två barn. Klockan tickar!
När vi väl har fått barn, och bråkar om vem som skall byta blöjor och hur vi överhuvudtaget skall få råd till blöjor eftersom enbart en av oss försörjer familjen kommer vi kanske fram till att vi var nog inte rätta för varandra, det här kommer aldrig fungera och vi flyttar isär. Samtidigt som barnet flyttas runt mellan oss beroende på vems dag eller vecka det är, så försöker jag läsa böcker och skriva uppsatser, spendera lite tid med mitt barn, medan mitt studiemedel går åt nudlar och barnmat. Blöjor har jag inte råd med, det blir tyg istället - det är ju bra för miljön också. Mitt barn har senare tur att få ingå i en jättefamilj, det tar bara en halvtimme eller så och introducera någon för alla halv och styvsyskon, nuvarande och tidigare styv mammor och pappor, men egentligen behövs det inte, för ingen kommer komma ihåg det hur som helst. Vid fyrtio kommer jag i någon form av kris och kommer på alla de saker jag missat, och börjar hänga med tjugoåringar på krogen. Men jag kommer inte ha någon anledning att klaga, jag fick ju faktiskt de barn jag önskade mig.

Skugge åberopar lite ödmjukhet för livet, inse att vi vid 29 inte kan förvänta oss att bli gravida sådär helt utan vidare. Vänta inte med att skaffa barn!
Jag åberopar lite ödmjukhet för det liv man faktiskt skapar. Är förhållanden så att det är möjligt att skaffa barn tidigt, är det underbart, och dessutom rätt så gynnsamt för Sveriges framtid.
Men det är faktiskt inte så att det bara är att föda lite barn.

Lite ödmjukhet, tack.

Obamafeber ...

Man kan väl säga att just nu handlar det om Obama. Det handlar om hopp, det handlar om tron på en bättre framtid, det handlar om förändring och att kunna uppnå det ingen trodde var möjligt. I tidningar och genom diskussioner med olika människor har det kommit fram en viss skepsis mot detta, dessa enorma förväntningar som ligger på denna ena människa. Kan han klara det? Är förväntningarna för stora i förhållande till vad som är möjligt att genomföra?

Frågan är vad som är viktigt. Skall man alltid vara realistisk och hålla förväntningarna i förhållande till vad som är troligt eller sannolikt? För vem trodde för några år sedan att USAs nästa president skulle vara afroamerikan?
Det viktiga just nu är inte vad Obama kommer att genomföra i framtiden, utan vad han gör just nu. Vad gör han just nu? Han representerar hopp, förändring, tro på framtiden och glädje. Det finns väl inget bättre än det?

Låt oss inte fastna i en massa funderingar om en enda människa kan klara allt detta, låt oss inte fastna i vad som är realistiskt och inte, låt oss hellre slänga oss på Obama-vågen, känna oss hoppfulla och skrika "Yes We Can" av våra lungors fulla kraft.