Polisanmälan, rätta vägen att gå?

Jag läste idag artiklar i Aftonbladet om lärare som utsatts för våld i skolan, och att detta inte polisanmälas. Jag blev sittande länge och fundera på hur man skall ställa sig till detta, det känns svårt att säga att det ena eller det andra är rätt. Tillslut fick jag ringa en kompis som också skall bli lärare, och hon hade funderat på precis samma saker som jag. Är det verkligen något enkelt svar på detta? Finns det någon facit på hur man skall göra?

I det ena fallet, där en femtonåring fick en massa pengar för att klippa av lärarens fläta, tycker jag inte det är så mycket att fundera på. Detta var helt klart något som var planerad över tid, femtonåringen reagerade inte bara spontant. Det värsta av allt var att en hel klass var medvetna om vad som komma skulle, men ingen gjorde något för att förhindra det.
Dock hoppas jag att detta blir tagit hand om på rätt sätt, så att femtonåringen förstår vad han har gjort, samt förhindra detta beteende igen. Syftet kan inte bara vara att straffa, enbart detta leder ofta till att sådana saker händer om igen.

I det andra fallet hade en nioåring skallat sin lärare. Skolan (utvecklingsledaren?) säger att sånt händer, barn blir arga. En representant till Lärarförbundet menar det borde anmälas, av respekt för läraren, och inte minst för att visa barnen att sådant beteende är oacceptabelt. Utbildningsministern tycker det är självklart att det skall polisanmälas.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag är färdig lärare om ett år, men utbildningen har hittills inte gett mig någon facit till en sådan situation, och jag tvivlar på att jag kommer få det, det är inte alltid svart eller vitt. Det är en massa gråzoner där emellan.

Kortversionen är att nioåringen vägrade ta av sig mössan. Läraren gjorde det åt pojken. Nioåringen skallar läraren så att näsbenet spricker.
Detta skall givetvis inte hända, det skall vara nolltolerans kring våld i skolan. Noll. Det är inte accepterad. Men är svaret att polisanmäla? Eller koppla in sociala myndigheter?

Artikeln ger inga svar på om eleven visat aggressionsproblem tidigare. Den säger heller inte något om exakt hur misshandeln gick till. Var det så att eleven medvetet skallade sin lärare, eller stod läraren över eleven precis efter att ha tagit av honom mössan, eleven blev jättearg och reste sig i full fart och på detta sätt skallade läraren?
Dessutom står det inget om denna elev har någon form för diagnos. Autism? AD/HD? Tourettes? Eleven kanske har detta, även om det inte är gett någon diagnos.

Hur ser elevens familjförhållanden ut? Hur ser skolsituationen ut?
Själv har jag varit med om elever, både pojkar och flickor, som har upplevt mycket traumatiska händelser i sin barndom, har haft diagnoser eller av andra orsaker använt våld som uttrycksmedel. Givetvis är detta ingen ursäkt för våld, men det kan förklara varför det blev som det blev, och ge olika resonemang till varför en polisanmälan inte kanske alltid är lösningen.

Vid något tillfälle var jag i kontakt med en elev som haft en negativ familjsituation, och varit med om mycket hemska saker vid väldigt ung ålder. Ibland hände saker i skolan som gjorde att detta kom ut i form av utbrott, och vid ett tillfälle blev jag både slagen och sparkad.
En erfaren förskolelärare hade förklarat för mig, att det bästa var att hålla fast denna elev i ett stadigt grepp, så denna elev inte kunde skada mig eller andra. Och säga att "Jag förstår att det är mycket ont som har hänt, och att det just nu är väldigt svårt. Men jag är vuxen, och jag kommer stå här hos dig tills det känns bättre. Jag kommer inte att släppa dig, eller gå ifrån dig."
Efteråt, blev det givetvis samtal med mig, eleven och förskoleläraren, och detta beteende blev följt upp. Det blev inte accepterat med våld i skolan, men det blev inte polisanmäld heller. Detta var inte i samma omfattning som den läraren som fick näsbenet knäckt, och jag säger inte att mitt exempel går att jämföra med det i artikeln. Men vissa barn, som det i mitt exempel, behöver kanske känna at vi vuxna inte stöter dem bort när de gör saker som de inte får, att vi kommer att finnas där. Givetvis inte acceptera ett sådant beteende, det är nolltolerans, men kanske utföra andra åtgärder än polisanmälan.

Samtidigt kan det vara att situationen inte var så, och att denna nioåring var fullt medveten om sina handlingar, och det borde polisanmälas.
Jag vet inte, jag var inte där.
Det jag vet, är att jag tycker det är bra att det uppmärksammas och att det förs en diskussion. För det är inte alltid svart eller vitt.

Jag borde skämmas!

I aftonbladet igår läste jag om en kvinnorättsaktivist i Iran, som påbörjat sitt tre år långa fängelsestraff för att hon deltog i en demostation för kvinnors rättigheter.

Tre år i fängelse för att hon deltog i en demonstration, hon sade vad hon tyckte, i hopp om en förändring. Något jag inte ens kan relatera till. Yttrandefrihet är något jag tar för givet, jag behöver inte fundera eller reflektera över den, den har alltid funnits där för mig.

Däremot kan jag inte påstå att säga att jag har utnyttjat denna rättighet. Jag har aldrig behövt kämpa för något, demonstrera eller protestera. För det har redan gjorts åt mig, de som levde innan mig kämpade för att jag skulle ha rösträtt, att jag skulle ha rätt till utbildning, och att jag skulle ha möjlighet till en karriär, på lik linje men män.
Då Tyskland ockuperade Norge kämpade de som var före mig, för att Norge skulle vara Norge, förbli en demokrati och att jag skulle kunna leva i frihet.

Det är kanske därför jag inte ser värdet i de rättigheter jag har idag, jag har aldrig behövt kämpa för något. När jag var yngre försökte jag en gång, det fanns nämligen ingen belysning eller trottoar längs med vägen till skolan, så vi fick gå på bilvägen, och var nära bli påkörda några gånger på vintern när folk kör på tok för snabbt, och inte ser lilla 10 åriga jag med reflexväst. Jag skrev brev till kommunen och även till statsministern, men fick till svar att det var inget de kunde göra. Jag har en känsla av att detta inte gör att jag gjort mig förtjänt till att ha yttrandefrihet.

Det var för en tid tillbaka ett antal afghaner som skulle bli utvisad från Norge, och hemskickade. De vägrade äta, och demonstrerade i Oslo, de ville inte skickas hem för de var rädda för tortyr. Jag blev jättearg och tyckte inte att de skulle skickas hem, men du såg inte mig någonstans i den demonstrationen. Inte heller skickade jag något brev eller krävde någon form för ändring i besluten om att skicka hem dem. Jag gnällde möjligen lite till mina kompisar om att jag skämdes för att leva i ett land där vi skiter i andra, så länge vi själva har det bra.

Men det finns kvinnor och män i andra länder som hamnar i FÄNGELSE för att säga vad de tycker, - och här sitter jag i Sverige. En demokrati. Med yttrandefrihet. Tryckfrihet. I princip det dessa kvinnor och män kämpar för, och gör precis ingenting. Jag borde skämmas.

Alla som en, och en som alla!

I den norska tidningen VG (nätversionen) var det idag en artikel angående den norske regeringens "lösning" på en rapport Amnesty International har tagit fram kring hur kvinnor har det på flyktingförläggningarna i Norge. Amnesty påpekade att förhållandena på flyktingförläggningarna är värre än i fängelset, och kräver åtgärd. Under 2008 blev det rapporterat att två kvinnor blev våldtagna på norska flyktingförläggningar. UDI fick enorm kritik.

Regeringens storsatsning är nu att asylsökanden blir skickade på en särskild feministskola, för att förhindra att kvinnor blir utnyttjade och slagna. Kvinnorna skall lära sig bli mer självständiga och få kunskap om vilka rättigheter de har i Norge, samt hur den norska lagen fungerar. Männen skall få lära sig olika metoder för att få utlopp för sin frustration, bland annat ett kursupplägg som heter "Alternativ til vold".

Givetvis skall det arbetas för att ALLA människor skall känna sig trygga, och ingen skall behöva utsättas för trakassering, våld eller våldtäkter, verken kvinnor eller män. Jag tycker det är jättebra att kvinnors utsatta situation i detta fall uppmärksammas, och att man gör konkreta saker för att förhindra detta. BRA! (även fast jag måste säga att jag tycker att skicka dem på feministskola är vagt, och otroligt naivt, och hade mycket hällre satsat på Amnestys krav om närvarande personal dygnet runt.)

Det som gör mig regelrätt förbannad är själva vinklingen på artikeln, och den information man sitter igen med efter att ha läst den. Manliga asylsökande undertrycker, utnyttjar och slår kvinnor. Det sägs inte att alla gör det med direkta ord, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Det fanns några bloggare som hade kommenterat artikeln, som tyckte att feministskola var en jättebra ide, man kunde kanske lära kvinnorna anpassa sig lite mer till samhället, typ hur de skall sminka sig och så. Och ännu bättre, inte bära burka. Man måste anpassa sig till det samhället man kommer till. En annan uppfattning var också det var en bra ide för vissa länder har en negativ inställning till kvinnor, vi borde inte ge sådana män tillträde till Norge, och är de redan här, skicka hem dem dit de kom från. (Män med en nedlåtande attityd till kvinnor)

Det är precis detta som sådana artiklar leder till. En syn på att alla män från vissa kulturer förtrycker kvinnor, eller att "sådana män" är mer benägna att slå eller våldta kvinnor. Så det finns inte norska män slår kvinnor? Det finns inte norska män som har en negativ eller nedlåtande attityd till kvinnor? Ingen norsk man har väl någonsin blivit dömd för våldtäckt?
Ett exempel är Hagamannen, som i Sverige blev dömd för flera våldtäkter samt två mordförsök. Svensk. Vit i hyn. Familj, barn och sambo. Ett exempel av många profilerade nordiska män som undertrycker, slår och våldtar kvinnor. Någon som är i uppfattning av att nordiska, eller svenska om du vill, män har en nedlåtande attityd till kvinnor? (Och om ja - några förslag till vart vi skall skicka dem? Vi gillar nämligen att kvinnor har det bra, och har samma rättigheter som män här.)

Och låt oss inte börja tala om hur norska män beter sig mot andra kulturer/människor. Norska män som köper sex av barn utomlands. Eller de som "köper" eller "hämtar" sig en fru från ett annat land, tar dem med hem till Norge, för att de är mer "vänligt" inställda till att göra husarbete åt dem än de norska kvinnor är, som ständigt tjatar om jämställdhet. Eller de som hämtar dem så att de själva skall slippa jobba. Eller de som slår dem. (Vem bryr sig om en kvinna från Thailand?) Eller tvingar dem att prostituera sig?
Nu blir du arg och tänker att, men det er verkligen inte så att ALLA gör så, och så blir du kanske mer arg - för det finns också de som gifter sig av det av kärlek. Givetvis. De behandlar kvinnorna väl. Men det finns de som inte gör det. Liksom det finns asylsökande män som undertrycker, slår och våldtar kvinnor.

Sist jag kollade var ett "jävla svin" ett "jävla svin" oberoende av hudfärg, kultur, vilket land man kommer från, ålder eller vad som. Visst ska man givetvis försöka förbättra negativa attityder, förhindra att både kvinnor och män undertrycks och arbeta aktivt för att sträva efter att ALLA skall kunna må bra och känna sig TRYGGA. ALLA.
Men man kanske ska se en människa för en människa, ett svin för ett svin, och inte vara så snabb med att dra alla över en kam!

Någon som vill skaffa barn med mig?

Under en föreläsning kring stadsplanering för en tid sedan började vi diskutera barnafödandet, och att kvinnor föder sitt första barn när de är ca 28 år. Vilket medför en del konsekvenser, som till exempel ökad risk för missfall, det blir svårare att faktiskt bli gravid, fler blir ofrivilligt barnlösa, och man hinner inte skaffa det antal barn man ville. För inte att tala om vilken konsekvens det får för HELA Sverige, eftersom om inte det föds ca 2 barn per kvinna, kommer befolkningen att minska. En minskad befolkning leder till en åldrande befolkning, vilket vill påverka landets ekonomi, som igen vill påverka dig och mig. Det vill vi väl inte?

Idag satt jag och bläddrade lite i Linda Skugges gamla krönikor, och kom över denna. Hon skriver med häpnad över kvinnor som inte ens reflekterar över möjligheten att de inte skall kunna bli med barn, och kan inte begripa varför man väntar. Det är väl bara att föda lite barn?

Själv fyller jag 23 om några veckor, och kunde gärna tänka mig att föda lite barn. Jag är under utbildning, lever under jag-köpte-skolböcker-så-nu-äter-jag-bara-nudlar förhållanden och saknar den väldigt bidragande faktorn till barna-införskaffandet, en man. Men vem bryr sig om det, det går alltid att lösa, så länge jag pressar ut en unge innan 30, är jag i alla fall säker på att jag får en.

Jag gör så här: Jag söker runt lite, och fixar ett förhållande med en kille som har jobb. Jag menar, hur svårt kan det vara? När vi väl är tillsammans, då tar jag "Skall vi skaffa barn?" samtalet med honom, och det finns ingen chans att han vill vänta lite eller säger nej, när jag förklarar hur viktigt det faktiskt är att jag blir gravid innan 25, och speciellt innan 30 då hela Sveriges framtid vilar på att jag föder två barn. Klockan tickar!
När vi väl har fått barn, och bråkar om vem som skall byta blöjor och hur vi överhuvudtaget skall få råd till blöjor eftersom enbart en av oss försörjer familjen kommer vi kanske fram till att vi var nog inte rätta för varandra, det här kommer aldrig fungera och vi flyttar isär. Samtidigt som barnet flyttas runt mellan oss beroende på vems dag eller vecka det är, så försöker jag läsa böcker och skriva uppsatser, spendera lite tid med mitt barn, medan mitt studiemedel går åt nudlar och barnmat. Blöjor har jag inte råd med, det blir tyg istället - det är ju bra för miljön också. Mitt barn har senare tur att få ingå i en jättefamilj, det tar bara en halvtimme eller så och introducera någon för alla halv och styvsyskon, nuvarande och tidigare styv mammor och pappor, men egentligen behövs det inte, för ingen kommer komma ihåg det hur som helst. Vid fyrtio kommer jag i någon form av kris och kommer på alla de saker jag missat, och börjar hänga med tjugoåringar på krogen. Men jag kommer inte ha någon anledning att klaga, jag fick ju faktiskt de barn jag önskade mig.

Skugge åberopar lite ödmjukhet för livet, inse att vi vid 29 inte kan förvänta oss att bli gravida sådär helt utan vidare. Vänta inte med att skaffa barn!
Jag åberopar lite ödmjukhet för det liv man faktiskt skapar. Är förhållanden så att det är möjligt att skaffa barn tidigt, är det underbart, och dessutom rätt så gynnsamt för Sveriges framtid.
Men det är faktiskt inte så att det bara är att föda lite barn.

Lite ödmjukhet, tack.

Obamafeber ...

Man kan väl säga att just nu handlar det om Obama. Det handlar om hopp, det handlar om tron på en bättre framtid, det handlar om förändring och att kunna uppnå det ingen trodde var möjligt. I tidningar och genom diskussioner med olika människor har det kommit fram en viss skepsis mot detta, dessa enorma förväntningar som ligger på denna ena människa. Kan han klara det? Är förväntningarna för stora i förhållande till vad som är möjligt att genomföra?

Frågan är vad som är viktigt. Skall man alltid vara realistisk och hålla förväntningarna i förhållande till vad som är troligt eller sannolikt? För vem trodde för några år sedan att USAs nästa president skulle vara afroamerikan?
Det viktiga just nu är inte vad Obama kommer att genomföra i framtiden, utan vad han gör just nu. Vad gör han just nu? Han representerar hopp, förändring, tro på framtiden och glädje. Det finns väl inget bättre än det?

Låt oss inte fastna i en massa funderingar om en enda människa kan klara allt detta, låt oss inte fastna i vad som är realistiskt och inte, låt oss hellre slänga oss på Obama-vågen, känna oss hoppfulla och skrika "Yes We Can" av våra lungors fulla kraft.